Omen

Igår gick min börs* sönder. Jag ser det som ett gott omen: detta måste ju helt enkelt innebära att jag bör göra mig redo för att bli riktigt riktigt rik inom en snar framtid och behöver förbereda mig för inhåvning av dessa rikedomar med en ny börs.**



*som detaljinformation för den riktigt riktigt intresserade: börsen som de flesta hånar och tycker att är världens mest opraktiska, en röd-grågrej från marimekko som jag fick av mamma typ år 1995. en trotjänare helt enkelt.

**den negative skulle kanske tänka att detta är droppen: nu är fattigdomen här, då tillochmed börsen säger upp kontraktet pga tristess och leda på att vara så mager.***

***realisten skulle kanske tänka att justså, det är såhär det går då man reser jorden runt, att det går hål i börsen och att pengarna tar slut. Pengar som man borde ha satt på ett bostadssparkonto eller annat klokt.
Som tur är jag varken negativ eller realist.

Tipset:

Att ha mej som reseledare är ingen hit, så prova aldrig på det.

Det stora mat- och dryckinlägget

Robert kockar tortillas i Sydney.
Roberto dricker eSpresso i Operahuset i Sydney. OBS! Det heter eSpresso, inte eXpresso. Aldrig eXpresso. Alltid eSpresso. Bara så ni vet.
Robert tillreder "sin rätt", torkade tortillabröd med fajitakrydda, i Sydneys stängda flygfälts parkeringshus.
Jag äter toast, TOAST, till frukost i Adelaide. Girig is my middle name. Åtminstone då det kommer till toast i Adelaide.
Jag dricker fantastisk skumppa hos Peter Lehmann i Barossa Valley, Södra Australien.
Vi äter olika mycket, Robert och jag. Här avnjuts spaghetti och murusås i husbilen. och Peter Lehmann-vin till, givetvis. Rika campare, inte fattiga.
Den godaste chokladkakan någonsin. Faktiskt. I en gränd i Melbourne.
Roberto äter sitt livs cheesecake på en italiensk restaurang, Melbourne.
Från fancy till eh. Vi dricker vin direkt ur flaskan, pga brist på glas. Townsville, Queensland, staden där det är hett.

Varen icke rädda

trots att vi är på resa är vi precis samma gökar som alltid tidigare. Några av våra konversationer har, som sig bör, varit riktiga guldkorn och pärlor i vardagen. Men förstås har jag glömt dom bästa innan jag nått en datamaskin. Under vårt förhållandes gång har dock vissa saker ändrat sig. Ett exempel från dagen som gått:
Vi har tumlat tvätt. Jag bloggar.
Jag: är du snäll å hämtar tvätten från tumlaren?
Robert: (härmar snarkljud) oj, jag blev så trött.
Jag: Vakna! Gå. Efter. Tvätten. Nu.

Jag har blivit värsta stränga och Roberto värsta lösa. Ingen ordning med andra ord. Igår köpte Robert 3, TRE, krämer från butiken. Tre. Det är totalt ingen ordning på Krombipojken. Det är minsann en tur att jag har förvandlats till en sträng tidspolis. (jag är givetvis reseLEDARE, så vissa saker ändras inte. Är man född till chef så är man.)

Här i Townsville är det sjukt hett. Riktigt asvarmt. Också fast det är mulet. Det är tur att vi bor på en lyxresort (alltså ett -2stjärnigt hostel typ) med aircon (det är ett naturens underverk att dom har aircon på rummen. Mirakel i vardagen.)

Eftersom vi är i Townsville, Australien, passar det bra med lite foton från Thailand.

Robert har fångat en hummer från restaurangakvariet som vilken Crocodile Dundee som helst.

VI har ju en blogg! Det är nästan så vi har glömt bort det, har varit så mycket att stå i med senaste tiden. Tungt dethär resandet.

Highlights:
- guidad tur i operahuset
- Wicked!
- Great Ocean Road (och våra filtar)
- vin
- världens godaste chokokaka i Melbournes skumma gränder
- vi såg en känguru hålla koll på våra steg
- roberts cheesecake
- Partynight på vårt Sydneyhostel
- jag fick en födelsedagspresent

Lowlights:
- vår natt på parkeringsplatsen utanför Sydneys flygfält
- natten i Keith utan filt
- McDonalds slöa internet
- vår dorm i Kings Cross
- hålet som Australien äter i våra plånböcker
- att köra utan karta i en miljonstad man aldrig varit i tidigare

bara såhär som en teaser för vad som komma skall här på bloggybloggstern. håll ut!

Insikter, del 2

Dethär med att vara turist är inte helt enkelt. Å ena sidan, jeij: man får sola, slappa och bara bli uppassad med allt man önskar sig 24/7 om man vill. Som turist för du pengar till lokalbefolkningen och allt detdär. Å andra sidan: många turister beter sig som svin och egentligen: vilken turist har rätt att komma till en annan kultur och säga var skåpet ska stå? T.ex. dethär med strandetikett. Lokalbefolkningen är ett påklätt folk som alltid simmar med kläderna på medan västerlänningar simmar toppless och i stringspeedos. Hur man är klädd på stranden är en sak, men man kan faktiskt klä på sig då man lämnar stranden, speciellt som det inte är okej för en man att gå omkring utan skjorta (eller byxor för den delen) eller för en kvinna att gå omkring utan blus.
Vår "semester" här i Pattaya, eller egentligen Jomtien, har visat sig vara varm, rentav svettig. Vi spenderar alltså hela 4 dagar på denna beachresort och efter 2 dagar i bagaget kan vi lugnt konstatera att vi är smått uttråkade. Denna turistfälla är inte särskilt vacker och inte heller särskilt trevlig. Vårt hostel är ypperligt men i övrigt finns det inte mycket att göra här annat än ligga på beachen. Eller plocka upp en thaitjej eller kille för ett eller annat syfte. Nog är det märkligt, fenomenet som finns bokstavligen överallt på denna ort: västerländska män som har en liten thaimusa. Mönstret är tydligt: vit, kraftigt överviktig/fet, ofta skallig man i 50-60-årsåldern har en 20-30-årig vacker, slank och uppoffrande thaikvinna. I västvärlden har denna manstyp ingen chans på en vacker, ung pangtjej. Utan att påstå att utseende är allt kan man nog konstatera att dethär inte är helt naturligt, sett såhär från sidan. I Pattaya är hela beachgatan fylld med tjejer som väntar på en pick-up och likadant kryllar stället av feta vita gubbar som hämtar sej ett skjut. På stranden kryllar det av dessa "par", där den vackra unga thaitjejen smörjer, torkar, matar, pajar, smeker, pussar, masserar, hämtar öl, hämtar mat, you name it åt den feta mannen, som bara ligger som en padda i solen. Dethär känns inte riktigt okej för två utomstående västerlänningar. Faktiskt. Något är riktigt sjukt med dethär. Hur och när blev det okej för en västerländsk man att åka till Thailand och få sig lite "semesterskoj"? Eftersom detta fenomen är så öppet här verkar det nämligen som om detta är helt okej och helt naturligt.

det djupa aktivistinlägget, del 1

Under denna resa har jag kommit till två stora insikter. Den första handlar om mej. Jag har så länge jag kan minnas upplevt att tro och övertygelse (religiös och livsåskådningsmässig) är något personligt, något som jag inte har haft någonsomhelst behov av att missionera för eller dela med mig till höger och vänster av. Under en nattågsresa i Vietnam upptäckte jag dock att det visst bor en missionär i mig. Ingen religiös sådan men däremot en feminist. Av vissa anledningar blev det tal om kön (gender) (bl.A. För att en av resenärerna just hade lämnat in sin doktorsavhandling om sexualitet) och det blev tal om "att vara en riktig man eller kvinna". Min enkla kommentar, att jag inte vill tro att vårt beteende beror enbart på biologi, utan mest på kultur, fick gänget att stirra på mej som på ett ufo (vi var liksom tre mot resten). Diskussionen gick kringelikrokar kring sexualitet, manlighet/kvinnlighet och könsroller, och det visade sig att 90% av gänget uppfattade kön som biologiskt styrt och att kvinnor och män är jämställda och att feminismen därför kan avskaffas. Att det finns unga människor som tror att feminism handlar om något som var aktuellt under 1970-talet och handlade om att bränna bh-n känns rätt old school faktiskt. I min värld känns argumentet "har du penis är du man och då agerar du som en man" lite 1950-tal. Min upprördhet visste som vanligt inga gränser, men eftersom samtalet inte fördes på mitt modersmål kunde jag besinna mig från världskrig. Jag vet sedan tidigare hur otroligt viktigt det är för mig med jämställdhet, frihet att få vara den du är, få välja vem du vill vara och inte behöva låsa sig vid normer som i det långa loppet t.o.m. kränker andra människors integritet, men det blev enormt då jag insåg att denna övertygelse är större än någon annan övertygelse i mitt liv. Just nu.
Så, creme de la creme, tack för att ni är så kloka och insiktsfulla. Jag saknar er.

Den andra insikten kräver ett eget inlägg.

imorse städade jag undan vårt morgonmål precis som det vore det mest naturliga i världen, som om det fanns en automatik i detta. Robert har fortsatt äta banan. Denna resa förändrar oss som människor.
(Han har dock fortsatt att nitiskt torka av smörkniven och jag har lyckats få vårt rum att se ut som ett bombnedslag en minut efter att vi stigit in i det. Lite måtta måst det vara på förändringsfronten)

Good Morning Sunshine

Vi är tillbaka i Bangkok, dock bara för en dag. Så fort vi har uträttat våra business, dvs köpa en ny kamera och kanske orka sightseeinga runt lite, hoppar vi på bussen till Jomtien beach för lite loma. (för i övrigt arbetar vi ju så hårt här.*) En och annan regndroppe föll faktiskt imorse då vi steg av vårt boskapståg, vilket kändes helt underbart i den annars så tryckande killerhetta som steker vår kropp.
Boskapståget från Chiang Mai var intressant. Vi är ju redan värsta vana nattågsresenärerna med tre tågfärder i bagaget så vi tog detta med ro. Det var trots allt skakande, krängande, vrängade, klapprande, smällande och gnällande helt okej. (Fast jag tror mamma sku ha dött en smula på toaletten.) Som tur insåg jag i sista stund att det fanns en västerländsk toalett också, för att använda squatten då tåget kränger hit och dit är verkligen ingen hitt. Om man inte gillar att pissa på sig själv that is.

Boskapståget som förvandlades till ett nattåg på två röda sekunder.

Genom att fälla ner en säng och skjuta ihop två stolar fick man en smidig högålågsäng men en gardin att dra för för lite privacy. Den högre bädden var billigare, eftersom det är en ädel konst att kränga in sej dit. Robert fick, som vanligt när vi åker nattåg, den ädla uppgiften att sova uppe. Så vi behåller nån balans i förhållandet. Perinteinen.

Igår utbildade vi oss i thaimatlagningens ädla konst. Sjukt kul! Vi svängde ihop en tom yam, en grön curry, lite chicken cashew, en phad thai och lite bananvårrullar till efterrätt. Mums!! Vänta er att vi bjuder på nya bravurrätter i sommar. Bara som blyga tillägg till Roberts bravur nr 1, kokta ägg och min specialare varma mikrosmörgåsar.
Lägg förresten gärna märke till våra nya brills. Jag fick en sekunds skrämselhicka då jag fick glasögonen, tittade mej i spegeln och såg min mor stirra tillbaka på mej, med min spegelmin och allt. Underbart. Nu, med ett dygns djupt perspektiv, då jag har fått distans och ser allting så klart, tycker jag att brillsen e snygga. Som tur.


Som avslutning vill jag bara be att få påpeka att jag skrivit inlägget med min mobil. Vi lever ju trots allt på 2010-talet, då allt är mobilt. (egentligen uppdaterade väl alla andra sin blogg med mobilen redan år 2007, men i min värld är detta stort.)


*efter lite på en månads drischande har det nu slagit oss att vi ju inte gör nåt "vettigt" och därför har vi nu ett uns av dåligt samvete. Både bra och dåligt antar jag. Men lite störande faktiskt.

Flight of the gibbon

I arla morgonstund (igen) steg vi upp för att åka upp i bergen i Chiang Mai och där flyga i lianlinbanor likt Tarzan och Jane i tre timmar. Huu så roligt det var. Utflykten är uppbyggd med 17 plattformar i träden, varifrån man glider iväg från träd till träd eller firas ner med ett rep. Efter den första skräcken hade lagt sig var det helt sjukt kul!

Megabildblogg

Min födelsedagstårta. Jordgubbssorbet, macadamiaglass och chokladglass.

Robert klädde ut sej min födelsedag till ära.

Solnedgångsvy från vår terass i Vang Vieng.

Sol över Vientiane.

Laos oändliga landskap.

Hungriga munkar går längs gatorna och får mat. De får inte tigga, men såväl turister som lokala går ut på gatan i soluppgången för att ge dem mat för dagen. Ca 300 stycken vandrade förbi oss.

Jag matar munkar med Sticky Rice.

Jungle-George hoppar i vattenfallet med en lian.

Jungle-George hoppar i Mekongfloden längs en linbana.
God mat är nice.
Massor av god mat i smala gränder i Luang Prabang.
Glada barn i en liten bergsby nära Pak Beng i norra Laos. De var minst lika fascinerade av oss som vi var av dem.

Laos!

Mycket har hänt under den gångna veckan. Vi har spenderat 10 dagar i Laos och befinner oss nu i Chiang Mai i Thailand. Laos var u.n.d.e.r.b.a.r.t.: åk dit folk!! Människorna, tempot, tystnaden, naturen, den goda maten, stämningen, vädret, allt. Älska Laos. Vientiane, huvudstaden som känns ungefär som en stad i storlek med Jakobstad, var inte särskilt intressant. Ett guldtempel och massa minitempel.
I Vang Vieng kajakade vi längs med en bit av Mekongfloden. LÄngs med färden kunde man stanna i strandbarer, hoppa i vattnet med en minilinbana och bara chilla. Hela Vang Vieng var en avslapplad by där varje restaurang visade gamla Friendsavsnitt, eller alternativt Simpsons. Man låg i soffor och avnjöt sin pad thai och sin öl och bara tog det helt lugnt. Vi valde bort tubingen, det såg ändå inte särskilt kul ut, eftersom det är så lite vatten i Mekong just nu.
Luang Prabang var lika sömnig som Vang Vieng. I arla morgonstund steg 7 trötta västerlänningar upp, köpte varsin korg med Sticky Rice och matade processerande munkar som vandrade på stadens gator. Åtminstone har aldrig jag sett 300 buddhistmunkar öppna sina matkärl tidigare, så det var en rätt kul upplevelse.
Vi åkte båt en hel dag längs med Mekong för att komma till gränsen mellan Thailand och Laos. Eftersom Kina har byggt stora dammar på sitt avsnitt av Mekong är det väldigt lite vatten på Laos-sidan just nu. Därför måste vi ta i land och fortsätta den resterande turen med buss längs en sjukt smal grusväg, som inte hade några säkra stängsel längs med sidorna, där den ringlade fram i bergen. Urk. Vår sista natt med gruppen spenderade vi på en terass i Chiang Khong i Thailand och det var helt jätteskoj.
Ja, det var Laos. Wow så mysigt land. Som sagt: Åk Dit! Nu!

Robert bloggar!

Fatta hur sjukt kul det är!

Äntligen har det blivit dags för det stora blogginlägget! Inlägget alla gått och väntat på, inlägget med stort I. Eller ska vi säga inlägget med stort R? Det har ju nämligen varit en smärre obalans i författarskapet för den här bloggen, trots allt är vi ju faktiskt TVÅ resanden på det här äventyret så det är väl på sin plats att även JAG gör min röst hörd mellan varven. Skämt åsido, jag har under inga omständigheter blivit hindrad från att skriva inlägg men Hanna har väl oftast hunnit före.

Nåväl, vi befinner oss nu i Hervey Bay (uttalas roligt nog ”Haarvi Bei”). Hervey Bay i sig är inte särdeles spektakulärt, en liten stad som mest fungerar som landstigningsort för alla turister som söker sig till och från Fraser Island som ligger strax utanför. Fraser Island lär däremot vara desto mera spektakulärt men dit åker vi dessvärre inte denna gång, beslöt vi idag. Vår tidtabell för Australien är synnerligen stram med tanke på alla ställen vi besökt så det fanns helt enkelt inte rum för en tripp till den stora sandön. Speciellt billigt var det ju inte heller, vår enda möjlighet var en endagstur men det hade varit betydligt mera fördelaktigt med en tur under flera dagar. Meen... vi funderar på att hyra bil och cruisa omkring imorgon i stället, då man nu en gång vant sig vid att köra på rätt sida i det här landet. :)

Hanna kom just in från en promenad hon (eller ”en RASK promenad” som hon säger). I övrigt har det nog varit lite stramt med motionerandet. Hmm... jag har inte länkat på drygt två månader, aija baija. Jag törs väl inte nämna att länkskorna är ju faktiskt med i ryggsäcken. Nå, det är ju knappt två månader resa kvar, jag hinner ännu komma i form till hemkomsten.

Halvvägs jo, tänka sig. Fort har det gått, och ännu fortare kommer antagligen återstoden att gå. Jag förundrades här om dagen över hur min vandringssandaler redan kan lukta så pass illa, men då slog det mig att jag har ju faktiskt använt dem (nästan varje dag) under en tid som motsvarar en hel sommar hemma.

För en stund sedan var vi ute på uppköp. Påskuppköp. Hanna köpte två skumfyllda påskägg, eller påskharar var dom väl faktiskt, och jag belönade mig med nya kalsonger, JESS! Lite påskmiddagsingredienser inhandlade vi också. Pasta och maletköttsås och... trrrrrrr(umvirvel)rrr... KÄNGURU! Kängurubiffarna ska vi gå lös på ikväll, får se vad det blir till. Med en australiensisk Shiraz till kan det väl inte bli helt fel.

Nåväl, det börjar bli middagstid och jag skall inte trötta ut er alltför mycket såhär på min bloggpremiär, man ska spara på det goda. Men en sak måste jag ännu berätta. Igår då vi ännu var i lilla hålan Agnes Water testade jag för första gången i mitt liv på SURFING! Det var hårt jobb, mycket saltvatten i näsan och munnen, men tokroligt den lilla stund jag faktiskt stod på brädade och s-u-r-f-a-d-e! Tre timmar höll vi på, och idag värker det som sjutton i axlarna. Jag hade inte insett hur galet mycket man måste paddla med armarna för att över huvudtaget komma ut på lämpligt vatten. Men det var det värt, och då jag får chansen skall jag nog ut på vågorna igen!

Robert