det djupa aktivistinlägget, del 1

Under denna resa har jag kommit till två stora insikter. Den första handlar om mej. Jag har så länge jag kan minnas upplevt att tro och övertygelse (religiös och livsåskådningsmässig) är något personligt, något som jag inte har haft någonsomhelst behov av att missionera för eller dela med mig till höger och vänster av. Under en nattågsresa i Vietnam upptäckte jag dock att det visst bor en missionär i mig. Ingen religiös sådan men däremot en feminist. Av vissa anledningar blev det tal om kön (gender) (bl.A. För att en av resenärerna just hade lämnat in sin doktorsavhandling om sexualitet) och det blev tal om "att vara en riktig man eller kvinna". Min enkla kommentar, att jag inte vill tro att vårt beteende beror enbart på biologi, utan mest på kultur, fick gänget att stirra på mej som på ett ufo (vi var liksom tre mot resten). Diskussionen gick kringelikrokar kring sexualitet, manlighet/kvinnlighet och könsroller, och det visade sig att 90% av gänget uppfattade kön som biologiskt styrt och att kvinnor och män är jämställda och att feminismen därför kan avskaffas. Att det finns unga människor som tror att feminism handlar om något som var aktuellt under 1970-talet och handlade om att bränna bh-n känns rätt old school faktiskt. I min värld känns argumentet "har du penis är du man och då agerar du som en man" lite 1950-tal. Min upprördhet visste som vanligt inga gränser, men eftersom samtalet inte fördes på mitt modersmål kunde jag besinna mig från världskrig. Jag vet sedan tidigare hur otroligt viktigt det är för mig med jämställdhet, frihet att få vara den du är, få välja vem du vill vara och inte behöva låsa sig vid normer som i det långa loppet t.o.m. kränker andra människors integritet, men det blev enormt då jag insåg att denna övertygelse är större än någon annan övertygelse i mitt liv. Just nu.
Så, creme de la creme, tack för att ni är så kloka och insiktsfulla. Jag saknar er.

Den andra insikten kräver ett eget inlägg.