Fiji – post scriptum

Vi är på vår paradisö. Naqalia lodge på Waya Lailai är ett tyst och stilla ställe, precis vad vi ville ha efter två månaders flängande av och an. Beläget på udden finns ingen annan och ingenting. Naqalia består av 4 beachbures på stranden och that’s it. Vi och en tysk tjej är dom enda gästerna här. Stället drivs av en familj som alla bor här på udden. Just nu utökar de sin fastighet med en matsal. De har nån gäst per vecka här, de sjunger och spelar till varje måltid, de tar en ut och fiska, de lär en skala kokosnötter och lagar fantastiskt god mat åt en. Detta är en verklig upplevelse. Vill man ha partyparty och västerländska duschar, då ska man åka till nån större Resort som det ju kryllar av här på Fijiöarna, för det får man inte här. Ingen varmvattensdusch och inget internet, ingen bar och inga discolights. Men palmer, sandstrand och glada miner, det får man minsann! Och det är ingen trängsel på stranden precis. Backpackers från hela världen trängs ju annars kring Fijiöarnas sagolika stränder, men av nån anledning har de inte hittat hit. Ännu.

En del av mitt hjärta blev kvar på fijis fantastiska öar. Vi simmade med hajar, vi snorklade vid alldeles fantastiska korallrev, vi åt god mat, vi sov gott och vi hade det helt enkelt superbra. Älska Fiji. Dessutom blev jag sjukt brun på kuppen. En tysk tjej, ett österrikiskt par och en australiensisk familj hann vi träffa på Naqalia, i övrigt var det ganska lugnt. Robert fick en suspekt födelsedagstårta och jag åt cassavakaka, som var jättegod. Lite paraplydrinkar på stranden hann vi också med i Nadi, trots att Fiji-livet ju är fett stressigt: hinna vakna, äta, sola, simma, äta, sola, läsa, äta och sova.

Söderhavs-Robert. På Fiji misstog sig folket och trodde att Robert var chef över oss, varvid han fick huvudrollen vid Kavaceremonin.
Jag på vår lilla paradisö i solnedgången. Min solbränna kom med till Nadi.