Taxi i Sampa

I São Paulo finns det mycket hyggligt folk, t.ex. taxicaffisar. Vår första kväll i stan, under Virada Cultural, ett dygn med gratis kultur åt folket, gick vi på måfå utan vettig karta (igen!) omkring på stadens gator, som vi läst att kan vara lite halvosäkra i vissa områden. Då klockan närmade sej 4 på morgonen beslöt vi oss för att börja ta oss hemåt mot vårt hostel. Det visade sig vara lite halvt övermäktigt och metron var stängd (senare lärde vi oss att metron började gå igen kl 4.10, men det visste vi ju inte då). Utan vettig karta och utan pengar är det inte lätt att ta sej fram. Vi hade tänkt lyfta mera pengar i stan, men det visade ju sig att alla automater har stängt nattetid "for your safety", så att fråga efter en taxi med bara några slantar i fickan är ju en liten risk. Men vi hade tur och råkade på en taxichaufför, som först sa 30 real åt oss då vi frågade ungefär hur mycket det skulle bli till vår destination, men som sen gick med på att köra oss för 18,10 real, allt vi kunde skrapa ihop ur våra portmonnäer. En hygglig karl minsann.
Igår kväll gick vi omkring i ett annat område, igen utan karta, och sökte en restaurang. Vi hade tur, igen, och hittade en man som kunde lite engelska, och som haffade en taxichaffis åt oss, förklarade att vi ville till en billig och bra restaurang i området och bad honom köra oss till nåt bra ställe. Och visst gjorde chaffisen det. med rabatt på priset tillochmed.
Ibland har man tur även när man reser.

Puerto Iguazu och en bildkavalkad

Då plan a), b) och c) backfires måste man tänka om. Vi gjorde upp en ny plan a) som hittills har gått som smort, dvs vi har tagit oss med buss till Iguazu och helt skippat Uruguay. Eftersom det var ett enda prackas att hitta bussar och sätt att ta sej från Colonia eller Montevideo utan att först behöva åka tillbaka till BA för en dyr peng tänkte vi om och vände blicken norrut mot Brasiliens förlovade land.
Som de hurtiga världsresenärer vi ju är, har vi idag inte gjort ett endaste litet skit utan bara drällt omkring; checkat in på ett hostel där vi är alldeles ensamma i vår sovsal, druckit kaffe, handlat och ätit. Jeij.
Imorgon tar vi oss till själva vattenfallen på Argentinska sidan och far därefter över till Brasilien och övernattar där. Sen blir det lite Curitiba/Paranagua och efter det ska vi till Sao Paulo. Arrrribaa!
Bussen hit upp hit var 16 timmar av ren och skär lyx. Breda, mjuka bänkar, massor med rum för benen, egen tv(som på flyg), mat och vin. Det gick faktiskt att sova i bussen då man fällde ner sitt säte helt, fällde upp sitt benstöd och drog sin filt över sig, så vi vaknade utvilade och vackra som få och hann ännu se en morgonfilm (Darkman: sann kvalitetsunderhållning) under frukosten innan vi var framme.

Här får ni en argentinsk turistkavalkad:

I väntan på vår första argentinska lomo. Se så glada vi är!
En mycket glad Roberto hoppade upp och ner av glädje utanför Bombonera. Innan vi inte fick biljetter till matchen that is.
I Puerto Iguazu gick vi på olivmarknad.
Att vara turist är inte illa. Åtminstone ser jag rätt nöjd ut.
Ett turiststilleben.
En nöjd Roberto efter en megabiff.
Recoleta. En av världens vackraste gravgårdar minsann.
Vet ni vems grav dethär är?
Jag gör mitt bästa för att se cool ut i väntan på metron.
Dethär med sopsortering är minsann inte Argentinas starkaste sida.
Är man hund kan man lägga sej och vila lite varsomhelst.

nya äventyr väntar

Nu sitter vi på busstationen och väntar på nya äventyr. Som den fantastiska stad BA har visat sig vara, är t.o.m. busstationen hyvä! Här har dom a) gratis wi-fi och b) tv-maskiner som fungerar med mynt. Sjukt bra.
Från denna fina station i denna fantastiska stad drar vi nu vidare mot norr och iguazu-fallen. För att komma dit ska vi företa oss en liten road-tripp på 15.5 timmar. Harakiri. Men vi har bokat första klass så vi hoppas givetvis på champagne. Det har dom nog säkert.
Hej.

En vecka i Buenos Aires går fort

Vi har varit för upptagna med att ha det trevligt för att hinna blogga den senaste veckan. Fortfarande i Buenos Aires, har vi varit på två konstmuseer, Museo de Bellas Artes och MALBA, varav det senare var helt sjukt bra. Modern konst, mycket intressant och bra. Recoleta-gravgården är fäncy värre och här staplar dom kistor ovanpå varandra i små hus och inte under markytan som vi gör. Vi har ätit pasta och för tillredning av denna delischösa måltid spenderade vi två timmar i matbutiken och försökte ta reda på var saker finns, vad saker är och vad vi vill ha. Ett äventyr. För varje dag som gått har vi blivit allt modigare att fråga om saker och inte se rädda ut när nån tilltalat oss. Vi har handlat skor och druckit kaffe med och utan mjölk (och druckit mjölk ur påse, för här gillar dom att ha saker i påsar. speciellt yoghurt och mjölk. och ketchup och marmelad och majonnäs. bland annat. weird), besökt konservatoriet och ätit gratis pizza på en bar som varje torsdag serverar gratis pizza åt den som vill ha. De flesta vill ha. Vi har också talat om saker och ting som kan vara intressanta med Theo, Renata, Cecilia och José (som för övrigt ser ut som Mark Levengood) och helt enkelt haft det sjukt bra.
Nu m.å.s.t.e. ta tag i våra liv och börja planera livet efter den trevliga veckan, typ vad vi gör på måndag, var vi bor, vart vi far, hur, med vem och när. Fett stressigt.

Saker som kan kännas meningslösa tillochmed trots man är i Buenos Aires:

- plastförpackningar och dålig sopsortering
- stenar i skon

Imponerande lista eller hur. bra inlägg också.
hej.

Livstecken

Fortfarande i de goda vindarnas stad. Just nu hemma hos Theo och Renata, en kompositörsstudent och en engelskastudent. På deras välkomnande vardagsgolv har vi sovit en god natt och tar oss nu an staden med gott mod. Konstmuseum och shopping står på agendan. Eftersom prisnivån här är rätt trevlig för en fattig finländsk student kan det hända att en och annan shoppingkasse fylls med nåt spännande.
En länk i en höstig park skall få bukt med biffkilona och vinfettet, som är oundvikligt i ett land där biffen är så mör att den smälter på tungan och vinet är billigt och så smooth att det utan problem fuktar vår torra strupe om kvällarna.

Älska Buenos Aires

Vi är i städernas stad. Denna stad tävlar i samma liga som New York kan jag bara meddela. Arkitekturen, feelisen, maten, musiken, ja till och med fotbollen verkar spännande här. Internationellt så det förslår givetvis, som alla huvud- och miljonstäder, men ändå med en egen charm. Att få tiden att gå här kommer inte att bli ett problem. Därför känns det också helt fantastiskt att vi inte har planerat in när i ska resa härifrån, förutom själva avresan från Rio den 29 maj då förstås.
Idag blir det antikmarknad och Recoleta-gravgården. Nästa söndag blir det fotboll. Däremellan ska vi gå på museer, dansa lite tango, promenera omkring på smala gator, dricka kaffe och shoppa dyrt och billigt.

Änså länge för ni nöja er med lite bilder från Chile.

I Isla Negra, utanför ett av Pablo Nerudas hus var utsikten inte dålig.
I Valparaiso var det mycket hus.
Vi, musikerna, bodde givetvis i musikdistriktet, på Allegretto b&b, i området där gatunamnen även var namn på kompositörer. Beethoven, Wagner, Mozart och såna dudar ni vet.

Saker som vi såg och gjorde i NZ

Då man är på resa fotar man en helt sjuk mängd foton i tid och otid. Det resulterar i en så stor hög foton på datorn att man blir alldeles matt av att bara öppna foldrarna i datorn. För att inte tala om att börja namnge ort eller aktivitet. Huu. Men som de generösa vagabonder vi är, delger vi er lite äventyr också.

Robert var en cool man med stylat hår innan han visste vad som komma skulle uppe på Mount Doom.
Även jag var glad i det gula gräset
medan Robert steg ut ur dimman och tittade ut över sitt kungavulkanrike.
Det var dimmigt i bergen.
men regnbågen tittade fram, precis som ur religionsboken.
Vid Lake Taupo var det kyligt...
...men Robert den världsvane kajakaren var beredd för äventyr kring the Coromandel Peninsula och tog allt med ro.
I Auckland stod fallossymbolen mitt i stan, precis invid våra boningsorter.
Jag gick fri som fågeln och precis som en vanlig kvinna på stadens gator, innan jag förflyttade min lekamen 11 timmar österut och var mycket nöjd.
Vi såg många gröna kullar.Och förtärde abnormala mängder äggsmörgås.
Dessutom såg vi väldigt mycket kor, varvid jag myntade uttrycket som redan är en klassiker: Int att undra på att skinkan är billig här, så mycket kossor som di har. Jepjep, trots den glada karnivor jag är, är min kunskap om det animaliska riket rätt begränsad och ja, jag var nog med på biologitimmarna och ja, vissa har faktiskt mer otur än andra då dom tänker.

Snabbis

Saker vi hittills gjort i Santiago:
- vandrat omkring på stadens gator som vanliga gringas
- ätit god mat på restaurang
- ätit (goda också dessa) frukost och middag på balkongen
- ätit tapas och tittat på dokumentär (mycket gott!)
- åkt på dagstripp till Isla Negra och Valparaiso
- gått på modern konst-museum
- druckit kaffe
- gått på balett
- gått upp till Cerro San Cristobal
- gått på historiskt museum

bland annat detta har vi gjort. Sett såhär ser det ju rätt fullt ut faktiskt. Imorgon ska jag blogga ordentligt. Robert ska tvingas sätta in sina foton i datorn. Han glömde lägligt nog sin kamera på det moderna konstmuseets vessa häromdagen, men även i Santiago finns det åtminstone några ärliga människor kvar, som förde kameran till cafeets personal, som i sin tur förvaltade kameran åt den gode Robert*. Jag kan avslöja att stämningen inte var helt festlig då vi insåg att kameran försvunnit med alla bilder.


*vår första kväll, i på restaurang Santiago, stal några oärliga typer Kristas väska. Gabriel, den modige riddaren och Santiaginon, såg genast detta och jagade in de skumma typerna i en mörk gränd och tvingade dem att ge väskan tillbaka. Dummisar som tar andras saker.

Hola!

Sku bara säga att vi är i Santiago och har det bra. Vi är ungefär lika belevade som två finnjunttar på Mallorca på 1980-talet vad gäller språket. Vi kan säga Hola, Gracias och that's about it. Un caffe con leche, por favor är mitt bravurnummer. Vi känner oss väldigt smidiga.
Som tur har vi underbara värdar som inte blir livrädda så fort nån tilltalar dem.

Fiji – post scriptum

Vi är på vår paradisö. Naqalia lodge på Waya Lailai är ett tyst och stilla ställe, precis vad vi ville ha efter två månaders flängande av och an. Beläget på udden finns ingen annan och ingenting. Naqalia består av 4 beachbures på stranden och that’s it. Vi och en tysk tjej är dom enda gästerna här. Stället drivs av en familj som alla bor här på udden. Just nu utökar de sin fastighet med en matsal. De har nån gäst per vecka här, de sjunger och spelar till varje måltid, de tar en ut och fiska, de lär en skala kokosnötter och lagar fantastiskt god mat åt en. Detta är en verklig upplevelse. Vill man ha partyparty och västerländska duschar, då ska man åka till nån större Resort som det ju kryllar av här på Fijiöarna, för det får man inte här. Ingen varmvattensdusch och inget internet, ingen bar och inga discolights. Men palmer, sandstrand och glada miner, det får man minsann! Och det är ingen trängsel på stranden precis. Backpackers från hela världen trängs ju annars kring Fijiöarnas sagolika stränder, men av nån anledning har de inte hittat hit. Ännu.

En del av mitt hjärta blev kvar på fijis fantastiska öar. Vi simmade med hajar, vi snorklade vid alldeles fantastiska korallrev, vi åt god mat, vi sov gott och vi hade det helt enkelt superbra. Älska Fiji. Dessutom blev jag sjukt brun på kuppen. En tysk tjej, ett österrikiskt par och en australiensisk familj hann vi träffa på Naqalia, i övrigt var det ganska lugnt. Robert fick en suspekt födelsedagstårta och jag åt cassavakaka, som var jättegod. Lite paraplydrinkar på stranden hann vi också med i Nadi, trots att Fiji-livet ju är fett stressigt: hinna vakna, äta, sola, simma, äta, sola, läsa, äta och sova.

Söderhavs-Robert. På Fiji misstog sig folket och trodde att Robert var chef över oss, varvid han fick huvudrollen vid Kavaceremonin.
Jag på vår lilla paradisö i solnedgången. Min solbränna kom med till Nadi.

måkår

Om Robert är en glömsk man, så är jag banne mej den sämsta reseledaren någonsin, så det jämnar ut sig väl. For real. Det som skulle vara en utomordentlig plan blev till ett enda rådd. Planen, att vi sku ha övernattning färdigt bokat då vi landstiger på Fiji sent en onsdagkväll, låter ju a) bra, b) ganska enkel att genomföra med dagens telekommunikationsmöjligheter. Men då måste man ta i beaktande att vi snackar om mej och Robert; en som tappar sina grejer och glömmer pass och en annan som inte för sitt liv kan minnas namnet på stället hon har bokat övernattning på. Visst hade vi bokat övernattning, men var? Inget som helst minne, inget uppskrivet eller utprintat och massor med chaufförer som gärna tar dej fast till månen om du har lust., Where you go madam? Want taxi Sir? Yes we want taxi, no we don’t know where to go. Could you get inside my brain please? Alla ställen lät bekanta, eftersom vi surfat omkring och sökt efter billigt men inte äckligt boende, så säg nu sen vilket vi månne har betalat till. Efter en timmes råddande av och an med rinkkor och handbagage och extra väskor och skit kom vi oss iallafall till rätt ställe och fick ett rum och en öl på stranden. Men: res inte med mej och Robert om ni vill att saker ska gå som smort.

gamla inlägg

En lista på vad Robert har tappat, glömt eller nästan glömt efter sig:

- Ett kamerafodral
- Ett par sandaler
- Ett solglasögonfodral
- Ett par solglasögon
- Ett par pyjamasbyxor
- Ett kreditkort
- Ett pass

Ja det är spännande att resa med Robert. Vissa saker känns rätt oviktiga för vår resas utfall, som t.ex. ett kamerafodral eller ett par pyjamasbyxor, medan annat känns rätt viktigt faktiskt, typ pass. I Vientiande blev ett par sandaler kvar under sängen. Vid bortglömningstillfället luktade dom ännu inte fullt så illa som dom gör nu, så just då kändes det ju lite snopet att hans sandaler blev kvar under sängen. Idag skulle jag inte ha något emot ifall dessa stinkbomber av misstag skulle glömmas bort någonstans på en öde ö. Men Robert hade tur och han fick sina sandaler levererade till Vang Vieng följande dag med en annan GAPgrupp. Ett kamerafodral och solglasögon i fodral blev (antagligen) kvar i trakterna kring ett vattenfall i Laos, men ingen vet exakt var dessa försvann. De var bara mittiplötsligt poff borta. Ett par pyjamasbyxor var även de försvunna en vacker dag, högst antagligen åt pyjamastrollet i Chiang Mai upp dem, men det är heller ingen som riktigt vet det. Pyjamasbyxor kan ju vara rätt bra att ha, speciellt om man delar rum med många andra, eftersom det helt enkelt är schysst mot andra att hoppa omkring i annat än Adamskostymen bland främmande människor. Däremot:iI Agnes Water, på väg mot Greyhoundbussen en solig lördagsmorgon i April satte sig Robert i en buss och fick chansen att skrika Stoppa bilen! då han insåg att hans kreditkort varit undanstoppat i säkert (?!) förvar i en bok som han gav åt hostellets bibliotek innan vi åkte. Med tanke på vår reskassa var det rätt trevligt att han kom ihåg kortet i sista stund. I Maroochydore (maruutchydåår) satte två svettiga backpackare av mot Brisbane, därifrån flyget avgick via Sydney till Fiji. Bara några hundra meter efter att vi börjat traska kom Robert ihåg att vi kokat ägg som vi sparat i kylen, ägg som skulle vara vår frukost följande dag. Dessa ägg (och framför allt SALTET) kändes angelägna för mej, vi hade ju trots allt betalat en snygg summa på kring 1,50 dollar för dessa ägg, så Robert vände käckt om för att hämta äggjäklarna medan jag gick mot bussen för att försäkra oss om att vi kommer till Brisbane. Då vi gått på skilda håll ett tag kom jag, JAG, på att Roberts pass ju är i respan. Trots att jag är övermänskligt bra på många saker tycks jag dock inte besitta de telepatiska förmågor som en flickvän borde vara välsignad med i stunder som dessa, för hur jag än försökte skicka tankar åt Robert att minnas passet då han nu ändå gick efter äggen så misslyckades detta fatalt. Med ca 7 minuter till bussavgång började svetten pärla om möjligt ännu mer. Eftersom Robert är en lugn man uppstod det aldrig panik, utan han stegade (mycket raskt!) in på en turistinfo och bad dem ringa till hostellet efter passet. Vid denna tidpunkt lämpar det sig väl med ett tips: Bo gärna på CottonTree Backpackers ifall det råkar sig så att du glömmer passet i sista minuten före avfärd mot internationella flyg. De leverar i ilfart ditt pass till busshållplatsen just i tid tills bussen skall gå! Så ja, no hätä på denna front heller. Lite spänning måst man ju ha vettja.

Melbourne

Hett tips för alla som aldrig varit i Melbourne och som ska köra till ett visst ställe inom en viss tid: skaffa nån form av karta. Annars kan det vara att man kör fel i precis varenda korsning där det finns minst två alternativa håll: höger eller vänster. Eller sen kan det vara att den smått ansträngda stämningen från några dagar tidigare återfinner sig i ett nafs.

I övrigt var Melbourne alldeles strålande trevligt. Väldigt europeiskt och kaloririkt. Cafeérna dignar i varje gathörn som det största buffetbordet på Viking Line ni någonsin kan tänka er, restauranger överallt och i restaurangerna massor med människor. Shoppingen kan bränna megahål på börsen om man är lagd åt det hållet och spårvagnen är den långsammaste du någonsin sett. Vi bodde långtlångt utanför staden hos våra nyfunna vänner Lauren och Deni och spenderade en hel del tid på den långsamma spåran, men stortrivdes i övrigt med vad staden hade att erbjuda. Formulan ven i öronen på lördagen och flygfältsgolvet vi sov på var lika hårt som alla andra golv man sover på i världen.

och ja, foton över Aussi-äventyrena är på kommande. snart.

Adelaide och den stora campingresan

Vår följande etapp, södra Australien och Victoria, började surt och dåligt eftersom flygfältet vi tänkt spendera natten på visade sig vara stängt och vi hamnade på en bänk utanför terminalen, en bänk som i princip var inne i ett parkeringshus. Vi kunde skratta åt detta råa skämt, men följande morgon var leendena minst sagt lite halvhjärtade och man kunde nästan ana en viss ansträngd stämning då vi kom in i Adelaide. Söndag morgon och inte en själ i farten förutom några hemlösa knarkare. En heldöd stad, två urtrötta resenärer med sjukt mycket packning och ingen aning om något. Vår dag i Adelaide gick åt till att vi försökte fixa saker och fundera vad vi nu ska göra. Vi ringde till x antal bilfirmor, vi gick till x antal bilfirmor, vi gick avochan på samma gata till McDonalds x antal gånger. Ja, efter en inte helmunter dag gick vi in i en bokaffär, sökte upp en guide över Adelaide, hittade hostel och började ringa runt, eftersom det gick upp för oss att klockan snart är natt och vi inte har nåt boende och ingen plan för följande dag och att vi nog måste stanna här åtminstone i natt och reda ut vad vi gör här. Ett hostel nappade, och det visade sig vara ett riktigt trevligt sådant. Väl framme på vårt härbärge hade vi dessutom lyckats skaffa ett prepaid simkort så att vi sku kunna ringa runt till ställen utan att först behöva hitta en telefonautomat och så hade vi lyckats skaffa en mokkula så vi sku slippa McDonalds för eviga tider. På hostellet åt vi en trött middag, surfade runt och sov en välbehövlig nattsömn i en liten 4-personers sovsal.

En arla uppstigning följande morgon bar frukt och vi fick en campervan för 4 dagar till Melbourne för det facila priset av 5 dollar per dag. Den ansträngda stämningen från föregående dag var som bortblåst och två häppy backpackers satte av mot Barossa Valley, vinregionen och därifrån vidare mot Limestone-coast och the Great Ocean Road. Vi hade sjukt kul i vår husbil, även om den första natten höll på att sluta i köldskador och resulterade i ännu en investering att släpa omkring med: varsin fleecefilt. (en rosa åt mej och en blå åt Robert. Så att det inte skall råda förvirrning om vem som är vad). Många otroligt vackra vyer, många goda skratt och lite campingfeelis senare var vi i Port Fairy, en av de sötaste små städer vi sett under resans gång. Därifrån börjar the Great Ocean Road och efter två dagar var vi i Melbourne. Dessutom smakade vi på viner längs med vägen.

A B C-inlägget

Med enbart ett par dagar kvar i landet down under börjar det bli dags för några seriösa Aussi-inlägg. Eftersom vi har ordning och reda med oss, tar vi det kronologiskt.

Vår första etapp, Sydney, visade sig på solsidan hela tiden. Vi stortrivdes i staden, även om vi med facit på hand kunde ha gjort upp en lite mera a) realistisk, b) noggrann, c) långtgående plan än vi hade. (vår plan bestod av att a) vi kommer till Sydney nu och b) vi flyger härifrån om tre veckor.) (det var en dålig plan) Med en dålig plan gick vår tid i staden väldigt mycket ut på att göra upp planer för resterande dagar. Det var också en bra plan att typ inte ha en plan, eftersom det gjorde oss väldigt flexibla för allt möjligt. T.ex. hade vi ju enbart tänkt göra östkusten under vår vistelse här, men plötsligt befann vi oss i Adelaide och södra Australien, vilket senare visade sig vara en av de trevligaste etapperna under resans gång. Utan tillgång till a) gratis, b) billigt eller c) tillgängligt internet är det svårt att göra upp bra planer. Detta resulterade i att vi blev McDonalds största kunder under en vecka, eftersom dom är givmilda och bra och ger sina kunder gratis internet. (också känt som världshistoriens långsammaste internet).

Men rätt mycket hann vi se av Sydney också, annat än Mäccen:
Botaniska trädgården, operahuset med tillhörande guidad rundtur och en föreställning av Tosca, Sydney Harbour Bridge, Cirkular quay-området, shoppinggator, Hyde park, Wicked-musikal, en färjtur till Manly, Bondi beach med tillhörande coastal walk till Coogee, lite olika områden i staden och olika McDonalds –restauranger. Sydney är rätt lätttillgänglig för fotgängare, även om det finns ett välfungerande nät av metron och bussar att ta till om orken tryter. Vårt hostel var beläget på ett rätt suspekt område, Kings Cross, men på våran gata i stan var läget lugnt.

En av Sydneyhöjdpunkterna var faktiskt den guidade rundturen i det mytomspunna operahuset. Guidningen var verkligen intressant och välgjord och huset gör verkligen skäl för myterna. Tyvärr blev vi lite besvikna på Tosca, antagligen för att våra förväntningar var orealistiskt höga. Versionen var en modernisering, vilket alltid är knepigt, men framförallt gillade vi helt enkelt inte solisterna. Men det var ändå en kul grej bara att ha varit på opera i Sydney. Däremot gillade vi Wicked betydligt bättre. Ni som känner mig vet att jag är sjukt svårimponerad, men detta var verkligt bra. Sångarna, scenprestationerna, scenografin, ljuset, allt. Eftersom det är en Disneymusikal äger Disney antagligen varenda kommatecken i programbladet och varenda dammpartikel på rekvisitan, men det var ändå bland det bästa jag någonsin sett. Dessutom gillade jag storyn. Inte så dåligt betyg med andra ord.

I Sydney skulle jag bra kunna tänka mej att bo, även om staden i sig väl är som storstäder är mest; en blandning av rent, smutsigt, fläshigt, mysigt, stort, litet, internationellt och speciellt på samma gång. Mest är det ju människorna i en stad som gör det, och i Australien som sådant är det människorna som gör att man trivs så bra. Alla är trevliga, tillochmed busschaufförerna!, folk ler, hälsar och pratar med en! Det intressanta är också hur staden kombinerar finkultur med strandliv och fläshiga skyskrapor med mysiga hus, helt beroende på i vilka kvarter man rör sig.

Det mest negativa med Sydney är prisnivån. För en backpacker är det svårt att leva förmånligt: allt är dyrt. Det gäller hela landet, men speciellt Sydney. Ojojoj, så lätt man får hål i börsen i den staden. Men trots detta är vårt intryck av Sydney mest bara ett stort leende och en skön känsla. Dit vill jag igen!

Inlägget

Äntligen har det blivit dags för det stora blogginlägget! Inlägget alla gått och väntat på, inlägget med stort I. Eller ska vi säga inlägget med stort R? Det har ju nämligen varit en smärre obalans i författarskapet för den här bloggen, trots allt är vi ju faktiskt TVÅ resanden på det här äventyret så det är väl på sin plats att även JAG gör min röst hörd mellan varven. Skämt åsido, jag har under inga omständigheter blivit hindrad från att skriva inlägg men Hanna har väl oftast hunnit före.

Nåväl, vi befinner oss nu i Hervey Bay (uttalas roligt nog ”Haarvi Bei”). Hervey Bay i sig är inte särdeles spektakulärt, en liten stad som mest fungerar som landstigningsort för alla turister som söker sig till och från Fraser Island som ligger strax utanför. Fraser Island lär däremot vara desto mera spektakulärt men dit åker vi dessvärre inte denna gång, beslöt vi idag. Vår tidtabell för Australien är synnerligen stram med tanke på alla ställen vi besökt så det fanns helt enkelt inte rum för en tripp till den stora sandön. Speciellt billigt var det ju inte heller, vår enda möjlighet var en endagstur men det hade varit betydligt mera fördelaktigt med en tur under flera dagar. Meen... vi funderar på att hyra bil och cruisa omkring imorgon i stället, då man nu en gång vant sig vid att köra på rätt sida i det här landet.

Hanna kom just in från en promenad hon (eller ”en RASK promenad” som hon säger). I övrigt har det nog varit lite stramt med motionerandet. Hmm... jag har inte länkat på drygt två månader, aija baija. Jag törs väl inte nämna att länkskorna är ju faktiskt med i ryggsäcken. Nå, det är ju knappt två månader resa kvar, jag hinner ännu komma i form till hemkomsten.

Halvvägs jo, tänka sig. Fort har det gått, och ännu fortare kommer antagligen återstoden att gå. Jag förundrades här om dagen över hur min vandringssandaler redan kan lukta så pass illa, men då slog det mig att jag har ju faktiskt använt dem (nästan varje dag) under en tid som motsvarar en hel sommar hemma.
För en stund sedan var vi ute på uppköp. Påskuppköp. Hanna köpte två skumfyllda påskägg, eller påskharar var dom väl faktiskt, och jag belönade mig med nya kalsonger, JESS! Lite påskmiddagsingredienser inhandlade vi också. Pasta och maletköttsås och... trrrrrrr(umvirvel)rrr... KÄNGURU! Kängurubiffarna ska vi gå lös på ikväll, får se vad det blir till. Med en australiensisk Shiraz till kan det väl inte bli helt fel.

Nåja, det börjar bli middagstid och jag skall inte trötta ut er alltför mycket såhär på min bloggpremiär, man ska spara på det goda. Men en sak måste jag ännu berätta. Igår då vi ännu var i lilla hålan Agnes Water testade jag för första gången i mitt liv på SURFING! Det var hårt jobb, mycket saltvatten i näsan och munnen, men tokroligt den lilla stund jag faktiskt stod på brädan och s-u-r-f-a-d-e! Tre timmar höll vi på, och idag värker det som sjutton i axlarna. Jag hade inte insett hur galet mycket man måste paddla med armarna för att över huvudtaget komma ut på lämpligt vatten. Men det var det värt, och då jag får chansen skall jag nog ut på vågorna igen!


Robert

Påsktävlingen!

Fråga 1: Var befinner vi oss på bilden?
Fråga 2: Varför?*

Följdfrågan: Vad kallas stället på det lokala tungomålet?

Pris utlovas!!! Vinnaren skall få en klenod: en Börs! Levereras kanske i sommar eller så.

*kreativa svar belönas också!

Omen

Igår gick min börs* sönder. Jag ser det som ett gott omen: detta måste ju helt enkelt innebära att jag bör göra mig redo för att bli riktigt riktigt rik inom en snar framtid och behöver förbereda mig för inhåvning av dessa rikedomar med en ny börs.**



*som detaljinformation för den riktigt riktigt intresserade: börsen som de flesta hånar och tycker att är världens mest opraktiska, en röd-grågrej från marimekko som jag fick av mamma typ år 1995. en trotjänare helt enkelt.

**den negative skulle kanske tänka att detta är droppen: nu är fattigdomen här, då tillochmed börsen säger upp kontraktet pga tristess och leda på att vara så mager.***

***realisten skulle kanske tänka att justså, det är såhär det går då man reser jorden runt, att det går hål i börsen och att pengarna tar slut. Pengar som man borde ha satt på ett bostadssparkonto eller annat klokt.
Som tur är jag varken negativ eller realist.

Tipset:

Att ha mej som reseledare är ingen hit, så prova aldrig på det.

Det stora mat- och dryckinlägget

Robert kockar tortillas i Sydney.
Roberto dricker eSpresso i Operahuset i Sydney. OBS! Det heter eSpresso, inte eXpresso. Aldrig eXpresso. Alltid eSpresso. Bara så ni vet.
Robert tillreder "sin rätt", torkade tortillabröd med fajitakrydda, i Sydneys stängda flygfälts parkeringshus.
Jag äter toast, TOAST, till frukost i Adelaide. Girig is my middle name. Åtminstone då det kommer till toast i Adelaide.
Jag dricker fantastisk skumppa hos Peter Lehmann i Barossa Valley, Södra Australien.
Vi äter olika mycket, Robert och jag. Här avnjuts spaghetti och murusås i husbilen. och Peter Lehmann-vin till, givetvis. Rika campare, inte fattiga.
Den godaste chokladkakan någonsin. Faktiskt. I en gränd i Melbourne.
Roberto äter sitt livs cheesecake på en italiensk restaurang, Melbourne.
Från fancy till eh. Vi dricker vin direkt ur flaskan, pga brist på glas. Townsville, Queensland, staden där det är hett.

Varen icke rädda

trots att vi är på resa är vi precis samma gökar som alltid tidigare. Några av våra konversationer har, som sig bör, varit riktiga guldkorn och pärlor i vardagen. Men förstås har jag glömt dom bästa innan jag nått en datamaskin. Under vårt förhållandes gång har dock vissa saker ändrat sig. Ett exempel från dagen som gått:
Vi har tumlat tvätt. Jag bloggar.
Jag: är du snäll å hämtar tvätten från tumlaren?
Robert: (härmar snarkljud) oj, jag blev så trött.
Jag: Vakna! Gå. Efter. Tvätten. Nu.

Jag har blivit värsta stränga och Roberto värsta lösa. Ingen ordning med andra ord. Igår köpte Robert 3, TRE, krämer från butiken. Tre. Det är totalt ingen ordning på Krombipojken. Det är minsann en tur att jag har förvandlats till en sträng tidspolis. (jag är givetvis reseLEDARE, så vissa saker ändras inte. Är man född till chef så är man.)

Här i Townsville är det sjukt hett. Riktigt asvarmt. Också fast det är mulet. Det är tur att vi bor på en lyxresort (alltså ett -2stjärnigt hostel typ) med aircon (det är ett naturens underverk att dom har aircon på rummen. Mirakel i vardagen.)

Eftersom vi är i Townsville, Australien, passar det bra med lite foton från Thailand.

Robert har fångat en hummer från restaurangakvariet som vilken Crocodile Dundee som helst.

VI har ju en blogg! Det är nästan så vi har glömt bort det, har varit så mycket att stå i med senaste tiden. Tungt dethär resandet.

Highlights:
- guidad tur i operahuset
- Wicked!
- Great Ocean Road (och våra filtar)
- vin
- världens godaste chokokaka i Melbournes skumma gränder
- vi såg en känguru hålla koll på våra steg
- roberts cheesecake
- Partynight på vårt Sydneyhostel
- jag fick en födelsedagspresent

Lowlights:
- vår natt på parkeringsplatsen utanför Sydneys flygfält
- natten i Keith utan filt
- McDonalds slöa internet
- vår dorm i Kings Cross
- hålet som Australien äter i våra plånböcker
- att köra utan karta i en miljonstad man aldrig varit i tidigare

bara såhär som en teaser för vad som komma skall här på bloggybloggstern. håll ut!

Insikter, del 2

Dethär med att vara turist är inte helt enkelt. Å ena sidan, jeij: man får sola, slappa och bara bli uppassad med allt man önskar sig 24/7 om man vill. Som turist för du pengar till lokalbefolkningen och allt detdär. Å andra sidan: många turister beter sig som svin och egentligen: vilken turist har rätt att komma till en annan kultur och säga var skåpet ska stå? T.ex. dethär med strandetikett. Lokalbefolkningen är ett påklätt folk som alltid simmar med kläderna på medan västerlänningar simmar toppless och i stringspeedos. Hur man är klädd på stranden är en sak, men man kan faktiskt klä på sig då man lämnar stranden, speciellt som det inte är okej för en man att gå omkring utan skjorta (eller byxor för den delen) eller för en kvinna att gå omkring utan blus.
Vår "semester" här i Pattaya, eller egentligen Jomtien, har visat sig vara varm, rentav svettig. Vi spenderar alltså hela 4 dagar på denna beachresort och efter 2 dagar i bagaget kan vi lugnt konstatera att vi är smått uttråkade. Denna turistfälla är inte särskilt vacker och inte heller särskilt trevlig. Vårt hostel är ypperligt men i övrigt finns det inte mycket att göra här annat än ligga på beachen. Eller plocka upp en thaitjej eller kille för ett eller annat syfte. Nog är det märkligt, fenomenet som finns bokstavligen överallt på denna ort: västerländska män som har en liten thaimusa. Mönstret är tydligt: vit, kraftigt överviktig/fet, ofta skallig man i 50-60-årsåldern har en 20-30-årig vacker, slank och uppoffrande thaikvinna. I västvärlden har denna manstyp ingen chans på en vacker, ung pangtjej. Utan att påstå att utseende är allt kan man nog konstatera att dethär inte är helt naturligt, sett såhär från sidan. I Pattaya är hela beachgatan fylld med tjejer som väntar på en pick-up och likadant kryllar stället av feta vita gubbar som hämtar sej ett skjut. På stranden kryllar det av dessa "par", där den vackra unga thaitjejen smörjer, torkar, matar, pajar, smeker, pussar, masserar, hämtar öl, hämtar mat, you name it åt den feta mannen, som bara ligger som en padda i solen. Dethär känns inte riktigt okej för två utomstående västerlänningar. Faktiskt. Något är riktigt sjukt med dethär. Hur och när blev det okej för en västerländsk man att åka till Thailand och få sig lite "semesterskoj"? Eftersom detta fenomen är så öppet här verkar det nämligen som om detta är helt okej och helt naturligt.

det djupa aktivistinlägget, del 1

Under denna resa har jag kommit till två stora insikter. Den första handlar om mej. Jag har så länge jag kan minnas upplevt att tro och övertygelse (religiös och livsåskådningsmässig) är något personligt, något som jag inte har haft någonsomhelst behov av att missionera för eller dela med mig till höger och vänster av. Under en nattågsresa i Vietnam upptäckte jag dock att det visst bor en missionär i mig. Ingen religiös sådan men däremot en feminist. Av vissa anledningar blev det tal om kön (gender) (bl.A. För att en av resenärerna just hade lämnat in sin doktorsavhandling om sexualitet) och det blev tal om "att vara en riktig man eller kvinna". Min enkla kommentar, att jag inte vill tro att vårt beteende beror enbart på biologi, utan mest på kultur, fick gänget att stirra på mej som på ett ufo (vi var liksom tre mot resten). Diskussionen gick kringelikrokar kring sexualitet, manlighet/kvinnlighet och könsroller, och det visade sig att 90% av gänget uppfattade kön som biologiskt styrt och att kvinnor och män är jämställda och att feminismen därför kan avskaffas. Att det finns unga människor som tror att feminism handlar om något som var aktuellt under 1970-talet och handlade om att bränna bh-n känns rätt old school faktiskt. I min värld känns argumentet "har du penis är du man och då agerar du som en man" lite 1950-tal. Min upprördhet visste som vanligt inga gränser, men eftersom samtalet inte fördes på mitt modersmål kunde jag besinna mig från världskrig. Jag vet sedan tidigare hur otroligt viktigt det är för mig med jämställdhet, frihet att få vara den du är, få välja vem du vill vara och inte behöva låsa sig vid normer som i det långa loppet t.o.m. kränker andra människors integritet, men det blev enormt då jag insåg att denna övertygelse är större än någon annan övertygelse i mitt liv. Just nu.
Så, creme de la creme, tack för att ni är så kloka och insiktsfulla. Jag saknar er.

Den andra insikten kräver ett eget inlägg.

imorse städade jag undan vårt morgonmål precis som det vore det mest naturliga i världen, som om det fanns en automatik i detta. Robert har fortsatt äta banan. Denna resa förändrar oss som människor.
(Han har dock fortsatt att nitiskt torka av smörkniven och jag har lyckats få vårt rum att se ut som ett bombnedslag en minut efter att vi stigit in i det. Lite måtta måst det vara på förändringsfronten)

Good Morning Sunshine

Vi är tillbaka i Bangkok, dock bara för en dag. Så fort vi har uträttat våra business, dvs köpa en ny kamera och kanske orka sightseeinga runt lite, hoppar vi på bussen till Jomtien beach för lite loma. (för i övrigt arbetar vi ju så hårt här.*) En och annan regndroppe föll faktiskt imorse då vi steg av vårt boskapståg, vilket kändes helt underbart i den annars så tryckande killerhetta som steker vår kropp.
Boskapståget från Chiang Mai var intressant. Vi är ju redan värsta vana nattågsresenärerna med tre tågfärder i bagaget så vi tog detta med ro. Det var trots allt skakande, krängande, vrängade, klapprande, smällande och gnällande helt okej. (Fast jag tror mamma sku ha dött en smula på toaletten.) Som tur insåg jag i sista stund att det fanns en västerländsk toalett också, för att använda squatten då tåget kränger hit och dit är verkligen ingen hitt. Om man inte gillar att pissa på sig själv that is.

Boskapståget som förvandlades till ett nattåg på två röda sekunder.

Genom att fälla ner en säng och skjuta ihop två stolar fick man en smidig högålågsäng men en gardin att dra för för lite privacy. Den högre bädden var billigare, eftersom det är en ädel konst att kränga in sej dit. Robert fick, som vanligt när vi åker nattåg, den ädla uppgiften att sova uppe. Så vi behåller nån balans i förhållandet. Perinteinen.

Igår utbildade vi oss i thaimatlagningens ädla konst. Sjukt kul! Vi svängde ihop en tom yam, en grön curry, lite chicken cashew, en phad thai och lite bananvårrullar till efterrätt. Mums!! Vänta er att vi bjuder på nya bravurrätter i sommar. Bara som blyga tillägg till Roberts bravur nr 1, kokta ägg och min specialare varma mikrosmörgåsar.
Lägg förresten gärna märke till våra nya brills. Jag fick en sekunds skrämselhicka då jag fick glasögonen, tittade mej i spegeln och såg min mor stirra tillbaka på mej, med min spegelmin och allt. Underbart. Nu, med ett dygns djupt perspektiv, då jag har fått distans och ser allting så klart, tycker jag att brillsen e snygga. Som tur.


Som avslutning vill jag bara be att få påpeka att jag skrivit inlägget med min mobil. Vi lever ju trots allt på 2010-talet, då allt är mobilt. (egentligen uppdaterade väl alla andra sin blogg med mobilen redan år 2007, men i min värld är detta stort.)


*efter lite på en månads drischande har det nu slagit oss att vi ju inte gör nåt "vettigt" och därför har vi nu ett uns av dåligt samvete. Både bra och dåligt antar jag. Men lite störande faktiskt.

Flight of the gibbon

I arla morgonstund (igen) steg vi upp för att åka upp i bergen i Chiang Mai och där flyga i lianlinbanor likt Tarzan och Jane i tre timmar. Huu så roligt det var. Utflykten är uppbyggd med 17 plattformar i träden, varifrån man glider iväg från träd till träd eller firas ner med ett rep. Efter den första skräcken hade lagt sig var det helt sjukt kul!

Megabildblogg

Min födelsedagstårta. Jordgubbssorbet, macadamiaglass och chokladglass.

Robert klädde ut sej min födelsedag till ära.

Solnedgångsvy från vår terass i Vang Vieng.

Sol över Vientiane.

Laos oändliga landskap.

Hungriga munkar går längs gatorna och får mat. De får inte tigga, men såväl turister som lokala går ut på gatan i soluppgången för att ge dem mat för dagen. Ca 300 stycken vandrade förbi oss.

Jag matar munkar med Sticky Rice.

Jungle-George hoppar i vattenfallet med en lian.

Jungle-George hoppar i Mekongfloden längs en linbana.
God mat är nice.
Massor av god mat i smala gränder i Luang Prabang.
Glada barn i en liten bergsby nära Pak Beng i norra Laos. De var minst lika fascinerade av oss som vi var av dem.